Ett tecken på att man inte är så liten längre måste vara när ens föräldrar åker till Västerås för att se Sven Ingvars spela. När det dessutom var jättebra inser man att man nog inte ens kan räknas som ung.

Hemma igen efter lång arbetsdag. Det gick ändå ganska fort, men nu är jag trött! När jag kom hem möttes jag av att solen sken in i min lägenhet, jättemysigt, men det gjorde också att allt damm och katthår syntes desto mer. Städa en lördagskväll, ja ibland har man inget val. Jag har ju ändå inga pengar kvar att göra något kul för.

Fick precis besked om när jag får semester. Vi får inte välja, vi blir tilldelade. Vi får inte ens ha önskemål. Självklart fick jag den första perioden, den jag INTE ville ha! Måste ringa och klaga. Känns som jag påpekar mycket nu för tiden, men gör man inte det blir man överkörd. Något har jag lärt mig efter fyra år.

Nu var det länge sen jag städade. Katthår, katthår, katthår!

Jag överlevde mördarpasset idag. Nu klarar jag allt!  Det är den känslan jag har efter alla dessa timmar. Det blev en liten prövning idag som jag tycker jag klarade rätt bra. Det kom nya tankar och känslor och jag började fundera på varför jag ens kännt som jag gjort? Det är inte bara jag. I bland gör man rätt ibland gör man fel, lev med det, som Krunegård skulle ha sagt. Så är det, inte är jag en sämre människa för det. Om jag nu kan påverkar mina känslor är det dags att ta tag i det. Lev i nuet, minns gårdagen och dröm om morgondagen, eller hur  var det nu?

Jag behöver tavlor på väggarna. Tre svartvita tavlor ska pryda väggen över soffan. Jag har bestämt mig för två än så länge. Nu är frågan hur den tredje tavlan ska se ut...

Klockan åtta imorse var jag och Proom tillbaka på djursjukhuset och en ny operation väntade. Efter det bjöd syster på frukost. Bristen på kaffe gjorde sig påmind och jag somnade en stund på deras soffan, social tjej. När de skulle på babysim åkte jag hem och tog en snabbkaffe och höll en förtvivlad Ramos sällskap. Första gången syskonen var utan varandra. Hämtade sen sjuklingen och det hade visat sig vara ett brock som de anade. Så nu har hon nya stygn och måste ha tratten i ytterligare 12 dagar. Tog bilen till centrum och skulle parkera i garaget, men som den dåliga parkeraren jag är, parkerade jag så snett att jag knappt kom ut igen. Inte blev det lättare när en stor j-a lastbil ställer sig bakom mig för att lasta av varor. Tröstshoppade mat till helgen och bakingredienser, här ska det bakas bröd.
När jag kom hem var Proom alldeles dåsig och skulle bara ligga i mitt knä. Inte kunde jag hålla mig vaken då.. Nu har jag varit vaken ett par timmar och fått i mig quornfileér, rotfruktsgratäng och beasås. JammI!

Att livet inte alltid blir som man tänkt är ingen nyhet. Men det gör det inte lättare, det gör inte besvikelsen mindre. I detta fall fanns det kanske en mening? Men det känns ändå tomt nu. Det blir alltså ingen Skåneresa imorgonbitti. Proom har fått komplikationer efter operationen och måste opereras imorgon igen. Självklart är min sjuka katt prio ett, men jag hade sett fram emot denna helg. Vad gör jag nu?

Jag satt här framför tv´n och tyckte jag fick en känsla jag kände igen. Och det var inte en av de känslorna jag haft de senaste dagarna. Vilka det är orkar jag inte ens skriva. Det är som man kanske redan förstått lite kaos, men det kunde varit mycket värre. Så slog det mig att jag var ju uppe redan tio i sju imorse, jag är ju trött! Om jag lägger mig nu kanske jag orkar upp tidigt och hinner få en lång mysmorgon.

Stackars Proom måste sova med tratten inatt. Hon har också lite svårt att äta och dricka med tratten. Jag har ställt fram den vanliga skålen, ett glas och en stor chipsskål så på något sätt måste hon ju lära sig.

Det var måndag igår och nya mål skulle sättas och en utvärdering av förra veckan skulle ha gjorts. Det behövdes inte eftersom inget blev gjort. Good girl. Jag har förlorat mig själv någonstans. Hur hittar man tillbaka?
På fredag åker jag till Skåneland, det ska bli kul. Jag behöver miljöombyte och en Towe-dos.