Från och med nu ska jag bara gör det jag själv vill.
Inte tänka så mycket på vad andra tycker och tänker.
Blunda för andras pessimism.
Fight for my rights.
One life, one choice.
Bära eller brista.

Det bästa med hösten måste ändå vara satsumas

Tiden går så skrämmande fort. Tänk alla stunder i livet som bara passerar utan att du skänker en enda tanke till det ögonblicket. De små små sakerna i livet som egentligen är så fantastiska men som man tar för givet. Det är ju det som är livet. Min mysmorgon har bestått av en del sådana tankar. Det var länge sen jag satt här i min morgonrock framför nyhetsmorgon, med äggmackor och kaffe. Jag kan bara tänka på mina små katter som springer runt här hemma som hoppar upp i sängen när klockan ringer och sätter sig på mitt bröst i väntan på att jag ska vakna. Eller när jag sitter och äter frukost i soffan och de kommer upp och lägger sig i knät för att gosa. Det är faktiskt helt underbart. Tänk att jag är den enda de har. Att all kärlek de behöver är mitt ansvar.

I dag var jag på en av de mest fantastiska promenaderna jag någonsin varit på.
Jag var så medveten om allt,  såg saker med andra ögon.
Saker som annars passerar utan att jag lägger märke till det.
Utan att jag skänker en tanke till dom jag möter.
Jag har ju nog med mitt.
Med mina egna känslor och tankar.
Jag klev över stenen som låg på gångvägen och tänkte på vem som hade lagt den där.
Gick förbi kvinnan vid kolonilotten som endast hade ögon för växten hon hade i sin hand.
Den skolösa mannen på bryggan som stirrade ut över vattnet och var så djupt inne i sina tankar att han inte la märke till hunden som nyfiket tittade på honom.
De förälskade paren som gick hand och hand.
Jag försökte se kärleken, men den är tydligen blind...
Tjejen som flåsade mig i nacken innan hon sakta sprang förbi. Varför är jag inte som hon?
Jag tittade på det äldre paret som köpt varsin glass, choklad. Vad fick dom att välja just det?
Jag var så medveten om livet.
Livet man tyvärr inte alltid lever.
Allas liv pågår här och nu och vi är så omedvetna om så mycket
Vilka är dom du möter?
Vad tänker dom på?
Vad bär dom med sig i ryggsäcken?
Vad tror dom?
Är jag lycklig i deras ögon?
Eller ser dom inte alls?
Lever dom i bubblan?
Den vi alla lever i
För visst känns det lättare då...

Sen gick jag hem till mamma och pappa och fick äkta kärlek så nu kan jag leva ett tag till.

Det vita pappret som fylldes med ord känns som en evighet sen
Då orden kom utan en tanke
De satt i fingrarna och ville kommma ut
Det fanns något att säga och det fanns någon som ville läsa
Sen rann det bort
Tankarna kom och förstörde orden

Jag har gått flera varv för att hitta tillbaka
Men för mycket har skett
För mycket ha ändrats
Jag har fått svar på för många frågor
Erfarenheten har gjort frågorna färre
Smärtan mindre, liksom hoppet

Nu känns det annorlunda
Men ändå
Allt man skriver är redan skrivet
Det är inte lätt att känna sig så unik vi alla är

Jag tänkte på det som ändrats
De korta men för evigt blommande mötena
Minnen som alltid kommer finnas
Den energikrävande glädjen och den fina men ack så trasiga
Den som äter och äter utan att titta upp och se vad den tar
Men sen kom dåtiden tillbaka
Det som påminner mig om mig
Den jag var
Vi var så lika
Är nog fortfarande
Men jag söker fortfarande
Söker efter något större

Jag skulle behöva sitta här och skriva om mina känslor, men det går inte riktigt. Jag vågar inte blotta mig. Jag vet varför jag känner som jag gör men det svåra är att handskas med det. Jag behöver jobba med det och lära mig. Tid, jag behöver tid! Men är det kanske redan för sent?