Jag läste en krönika av Karin Moberg i tidningen Red Pages.. Den var så slående att det kändes som att det var mig personligen hon skrev om. Men om många känner så som hon skriver betyder ju bara det att jag är som alla andra...hur kan jag då känna mig så ensam i mina tankar och känslor?

Ett utdrag ur krönikan:

"80-talistens vanligaste ord: ångest"
Tillåt mig presentera mig själv:
En ambivalent tidsoptimist med relationsskräck
En lat estet med framgångsdrömmar
En orolig logiker med rymdfobi
En hypokondrisk cyniker med organiserat kaos
80-talist tror jag även det kallas.
Vi är hatade av den äldre generationen.
Älskade av oss själva.