Vart jag än vänder mig är det människor som mår dåligt, vänner, bekanta och främlingar, alla av olika anledningar men i grunden tror jag det bottnar i samma. 
Jag vill inte vara en av dom, men det är jag, alldeles för ofta.
Min tröst är att jag inte är ensam.
Jag behöver få ut det jag känner, på de olika sätt jag gjorde när jag var yngre, vart tappade jag det?
Vart tog all kreativitet och fantasi som då fanns till överflöd vägen?  
Vissa dagar fungerar positivt tänkande, andra dagar inte.
 I dag har varit en mellandag, jag har varit ledig, vilket ofta orsakar stress och ångest, så även idag. 
Jag tänker för mycket, dock tomma tankar som inte leder till något.
Tänker på allt jag borde göra, vilket resulterar i att jag inte gör någonting alls.