I går somnade jag i soffan igen, andra natten i rad jag sover i där. Jag har funderat på om man verkligen kan gråta sig till sömns? Man måste väl sluta gråta innan man somnar, innan man hamnar i dvalan och sen somnar in? I lördags var jag i alla fall så nära man kan vara för att säga att jag somnade gråtandes. Vaknade med smärta i vänsterarmen efter att ha legat i samma ställning alldeles för många timmar. Sminket var utsmetat över halva ansiktet och munnen kändes härligt oborstad. Ungefär som i morse, men igår kom inga tårar. Det är bra att jag gråter. Jag gråter inte så ofta längre, har nog blivit ganska hårdhudad efter allt. Men det är skönt, det frigör mycket och det känns oftast lite lättare efteråt. Man gråter helt enkelt ut skiten.

Efter jobbet ikväll var jag på en kall promenad med Jenny. Hon ska till Tyskland på fredag så tyvärr kan hon inte komma på festen på lördag. Just ja festen, imorgon måste jag bestämma vad jag ska baka. Måste göra ett schema, det är mycket som ska hinnas med innan dess. Men nu är klockan tolv och det betyder sömn!