...kan jag blogga igen. Ja enligt henne är det så. Jag håller väl inte riktigt med. Det har varit en konstig vecka. När jag nu ser tillbaka känns allt som i en dimma.  Det blir lätt så när livet stannar till och det oförberedda händer. För en stund får man ett annat perspektiv på saker och ting. På livet och vad som verkligen betyder något. Tyvärr återgår det alldeles för snabbt till det vanliga igen. Nu har det inte riktigt återvänt till det vanliga än då jag dessutom blivit sjuk, i dubbel bemärkning.
Om jag har känt mig trött och hängig de senaste veckorna är det inget mot vad jag känner mig nu. Jag har knappt lämnat soffan idag och mat är inget att prata om. Bara tanken får mig att må illa.