Jag har tillbringat kvällen i mammas och pappas soffa, missarna var också med. Trerättersmiddag, godis och kaffe på det. Jag kunde ha rullat hem efter det, men jag tog bilen. (som iof också rullar)
Allt var frid och fröjd tills mamma ville kramas och frågade hur jag mådde. Då kunde jag inte längre dölja det. Trots att jag känner mig så mycket starkare dessa dagar brister det till slut. De frågade vad jag ville göra? Om det var något jag ville ha? På vilket sett de kunde hjälpa till? Vad skulle jag svara? Jag vet ju inte. Jag vill inte ha saker, jag vill inte ha hjälp.
Jag vill klara mig själv. Men jag vill inte bli vuxen. Jag är inte redo för detta än.