Känslan av att inte tycka om sig själv är inget jag hyllar. Varför är jag pessimist? Vart kommer detta i från? Har jag verkligen blivit sviken så många gånger i livet att jag inte vågar tro och hoppas längre?
Det får bli kognitivt beteende. Jag ska ändra mig själv. Jag har ju det mesta, mer än jag egentligen behöver.
Hur svårt kan det vara att vara glad och tacksam. Det kan ju inte behövas en långresa till för att jag ska känna optimism inför framtiden och styrka att ta tag i mig själv?