I dag var jag på en av de mest fantastiska promenaderna jag någonsin varit på.
Jag var så medveten om allt,  såg saker med andra ögon.
Saker som annars passerar utan att jag lägger märke till det.
Utan att jag skänker en tanke till dom jag möter.
Jag har ju nog med mitt.
Med mina egna känslor och tankar.
Jag klev över stenen som låg på gångvägen och tänkte på vem som hade lagt den där.
Gick förbi kvinnan vid kolonilotten som endast hade ögon för växten hon hade i sin hand.
Den skolösa mannen på bryggan som stirrade ut över vattnet och var så djupt inne i sina tankar att han inte la märke till hunden som nyfiket tittade på honom.
De förälskade paren som gick hand och hand.
Jag försökte se kärleken, men den är tydligen blind...
Tjejen som flåsade mig i nacken innan hon sakta sprang förbi. Varför är jag inte som hon?
Jag tittade på det äldre paret som köpt varsin glass, choklad. Vad fick dom att välja just det?
Jag var så medveten om livet.
Livet man tyvärr inte alltid lever.
Allas liv pågår här och nu och vi är så omedvetna om så mycket
Vilka är dom du möter?
Vad tänker dom på?
Vad bär dom med sig i ryggsäcken?
Vad tror dom?
Är jag lycklig i deras ögon?
Eller ser dom inte alls?
Lever dom i bubblan?
Den vi alla lever i
För visst känns det lättare då...

Sen gick jag hem till mamma och pappa och fick äkta kärlek så nu kan jag leva ett tag till.